Ja tänk om det faktiskt är så. Det närmar sig tre månader nu sen pappa gick bort, men ännu har inget läkt. Känslan av  oändlig saknad slår in över mig likt vågor rätt som det är. 

I helgen har vi bakat tunnbröd. Jag, mamma, storasyster och svärmor. Första gången på två år som mamma kunnat vara med. Pappa har inte kunnat vara själv så mamma har valt bort att följa med på dessa turer. I lördags åkte vi iväg och hade en riktig heldag vi fyra, skratt och allvar blandades med flams och trams. På kvällen höll mitt hjärta på att gå sönder när jag insåg att den dagen inte varit möjlig där och då om pappa varit med oss fortfarande. Tårarna ville inte sluta rinna och jag fick så otroligt dåligt samvete för att jag och vi fick den dagen tillsammans för att pappa inte fick vara med oss. Jag har en tendens till att känna för mycket över sådant jag ej rår på det vet jag.  Men det är en sak att veta saker om känslor och en helt annan sak att känna dom.

Mina tårar rann i en stilla ström bara. Inte hulkande utan bara rann och miyy hjärta värkte av längtan att få träffa och prata med pappa en gång till.

jag är ganska ofta i minneslunden där pappas aska är. Den enda plats som känns riktigt trygg vissa dagar. Där kan jag prata med honom,känna mig lite närmare, glädjas med honom, vara arg för att han lämnat oss, gråta och bara vara.