Senaste inläggen

Av varvag - 2 september 2013 22:41

Ja tänk om det faktiskt är så. Det närmar sig tre månader nu sen pappa gick bort, men ännu har inget läkt. Känslan av  oändlig saknad slår in över mig likt vågor rätt som det är. 


I helgen har vi bakat tunnbröd. Jag, mamma, storasyster och svärmor. Första gången på två år som mamma kunnat vara med. Pappa har inte kunnat vara själv så mamma har valt bort att följa med på dessa turer. I lördags åkte vi iväg och hade en riktig heldag vi fyra, skratt och allvar blandades med flams och trams. På kvällen höll mitt hjärta på att gå sönder när jag insåg att den dagen inte varit möjlig där och då om pappa varit med oss fortfarande. Tårarna ville inte sluta rinna och jag fick så otroligt dåligt samvete för att jag och vi fick den dagen tillsammans för att pappa inte fick vara med oss. Jag har en tendens till att känna för mycket över sådant jag ej rår på det vet jag.  Men det är en sak att veta saker om känslor och en helt annan sak att känna dom.


Mina tårar rann i en stilla ström bara. Inte hulkande utan bara rann och miyy hjärta värkte av längtan att få träffa och prata med pappa en gång till.


jag är ganska ofta i minneslunden där pappas aska är. Den enda plats som känns riktigt trygg vissa dagar. Där kan jag prata med honom,känna mig lite närmare, glädjas med honom, vara arg för att han lämnat oss, gråta och bara vara.


Av varvag - 4 juli 2013 22:48

Det känns stort och lite läskigt att ge mig ut här. Men känner att jag behöver en plats för mina egna tankar, jag behöver se orden skrivna för att kunna bearbeta dom utanför mitt egna huvud och sen kunna lämna dom och gå vidare.


Det är 23 dagar sen min pappa för sista gången åkte in på sjukhuset. Det är 2 år och fem månader sen pappa fick sin cancer diagnos. Från början där i januar 2011 handlade det om cirka tre månader som vi skulle ha kvar tillsammans, sen har förutsättningarna under resans gång förändrats. Dock har faktum kvarstått hela tiden att pappa aldrig kunde bli fri sin cancer men med behandlingar har han och vi kunnat köpa oss tid. Tid att få uppleva två somrar, tid att få födelsedagar, påsk, midsommrar och jular, men framför allt fick vi tid att sörja. Tid att sörja innan den största sorgen kom.


För 23 dagar sen åkte pappa in till sjukhuset för att få vätske och näringsdropp. Han blev på sjukhuset i nio dagar, under de dagarna blev han både starkare av droppet samtidigt som hans sjukdom gjorde honom svagare. Pappa hade sen ett bra tag tillbaka i princip slutat äta så han behövde verkligen sitt dropp de där dagarna. Där på sjukhuset fick vi, mamma, lillasyster, storasyster, storebror och jag ta beslut som kändes helt vansinniga att vi behövde ta. Pappas kropp tacklade av fort de där dagarna. Vi såg och insåg att slutet närmade sig. Beslut om vilka insatser som skulle sättas in togs men även vilka som inte skulle sättas in. Det var lugna dagar men pappa ville hem, hem till sin och mamma lägenhet. Så den nionde dagen åkte pappa hem, det var en onsdag, onsdagen i midsommarveckan.


Det är 16 dagar sen pappa för sista gången kom hem från sjukhuset. Han kom hem på eftermiddagen. Han sken som en liten sol när han kom innanför dörren! Han fick lägga sig i sin säng och det var nog otroligt gott för hans lilla kropp. På kvällen hade vi födelsedagskalas för min sambo hemma hos mamma och pappa. Pappa satt med i vardagsrummet och åt tårta. Vi hade en jätte bra kväll med mycket skratt. Pappa berättade sina historier om tok han hittat på och njöt av att vara hemma.


På torsdagen var pappa uppe och fikade lite med oss. Men han var trött, så trött. Nu var alla vi syskon och så klart mamma hemma. Pappa sov mycket. Vi varvade med att sitta med honom alternativt så sov vi nära honom, pratade när han var vaken eller bara höll hans hand. Det var en otroligt lugn och trygg atmosfär som infann sig så snart pappa kom hem. Vi är ganska många i vår familj, barn med respektive, barnbarn med respektive och så hundar. Det har alltid varit mycke ljud när vi ses prat och skratt och vi syskon som små gnabbas, även nu som vuxna. Så var det även dessa dagar, pappa hörde oss hela tiden det var skratt och prat och tok.


På fredagmorgon, midsommarafton, ringde lillasyster till mig, jag hade sovit hemma. Hon ville at jag skulle komma ganska fort. Pappa andades med fyra andetag i minuten. Något förändrades snabbt där och då, pappa var inte längre med på samma sätt. Allt blev väldigt påtagligt vad som höll på att hända. Det fortsatte så hela midsommaraftonen och hela midsommardagen. Vi var som i en bubbla hemma i lägenheten hos mamma och pappa, jag minns inte att det regnade på midsommardagen, minns inte heller att det faktiskt sken sol på midsommaraftonen. Allt kretsade kring där och då och runt pappa. Just detta lugn och den känsla av trygghet som infann sig är svår att beskriva. Jag kommer att återkomma till den känslan.


Tidigt på söndagmorgon den 23 juni tog min pappa sitt sista andetag. Vi var där allihopa, mamma och vi fyra syskon. Vi var bredvid honom i sängen, höll hans hand, hans fot, smekte hans kind, strök honom över håret. Allt skedde så lugnt, så fridfullt. Ute var det klarblå himmel, solen sken och jag hörde, för första gången på många dagar, fåglarna som kvittrade.

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards